mitt rum var också varmt för en timme sedan. Men sedan kändes det oerhört kallt och tomt. Även om känslan av hans händer runt min midja fortfarande hänger kvar gäller inte samma sak med hans närvaro. Den trygga och glada känslan försvann med honom men ändå är jag gladare än vad jag var för för ett halvt dygn sedan. Girig är jag som mest under den tiden från att han gått tills det att jag somnar. Men det är även den tiden som jag är mest filosofisk också. Det jag funderar på just nu är trygghet. Tryggheten jag finner i hans närhet. Hade vi varit exakt hela tiden hade jag blivit rebell på heltid endast för att man känner den enorma tryggheten med honom. Man känner att ingenting kan hända en. Ingenting ont. Därför det svider extra hårt när någonting händer och han inte bara är långt ifrån mig fysiskt utan psykiskt med. Men den bästa trösten finner jag hos honom ändå. Han vet saker om mig som ingen annan vet. Jag ser inte bara honom som min pojkvän, han är en bästa vän och en förebild också. Ibland blir man avundsjuk, för han lever upp till min definition av perfekt. Men sedan kommer jag på mig själv med att jag är den lyckligt lottade som får kalla honom för min.